orgeln i strängnäs domkyrka

 
 

Domkyrkans orgel är byggd 1971 av Fredriksborgs orgelbyggeri, Hillerød och omfattar 60 stämmor, av vilka 27 bevarats från ett äldre berömt orgelverk.

1860 stod ett instrument av Per Larsson Åkerman och Erik Adolf Setterquist färdigt. Detta kompanjonskap mellan den nyss från Paris hemkomne Åkerman och den "gamle" Setterquist varade bara i samband med detta bygge. Åkerman införde bl. a. en ny stämma, Euphon, som dittills var okänd i Sverige. Tyvärr har den stämman förkommit, förmodligen i samband med flyttningen 1910. Detta instrument ansågs vara det främsta i Norden vid tillkomsten, visserligen bara omfattande drygt 30 stämmor. Orgeln var vid denna tid placerad i väster, i tornrummet på en ansenlig läktare.

I samband med 1910-års restaurering flyttades den fram i högkorets norra sida och en ny jugendinspirerad fasad tillkom. Kyrkomusikens skyddshelgon, S:a Cecilia, är avbildad överst på fasaden.

Orgeln är utrustad med sedvanliga koppel, som samtliga är elektriska. Instrumentet har mekanisk traktur och elektrisk registratur. Tremulanternas hastighet och intensitet kan fritt ställas. Manualomfång C-g´´´, pedalomfång C-f´. Orgeln har ett datorbaserat kombinationssystem.

 

Ändrades 1944 till



Kvintadena 8'



Principal 4'



Nasard 2 2/3'



Svegel 2'


Ters 1 3/5' (ny)


Cimbel 3 chor (ny)


Oktava 8'



Oktava 4'



Flöjt 2'


Mixtur 3 chor (ny)

 


GREAT Man. II

Gedacktp. 16'

Principal 8'

Spetsflöjt 8'

Oktava 4'

Kvinta 2 2/3'

Oktava 2'

Mixtur VI-VIII

Cymbel III

Trumpet 8'


CHOIR Man. I

Gedackt 8'

Quintadena 8

Principal 4'

Blockflöjt 4'

Hålflöjt 2'

Nasat 1 1/3'

Sesquialtera III

Scharf IV

Rankett 16'

Krumhorn 8'

Skalmeja 4'

Tremulant


ECHO Man. IV   

Principal 8' *

Borduna 8' *

Salicional 8'

Voix Céleste 8'

Oktava 4'

Ekoflöjt 4' *

Flageolette 2' *

Piccolo 1'

Tersmixtur IV

Fagott-Oboe 8' *

Voix Humaine 8'

Tremulant


SWELL Man. III   

Principal 16' *

Borduna 16' *

Principal 8' *

Rörflöjt8' *

Gamba 8' *

Oktava 4'

Flute oct. 4' *

Qvinta 3' *

Oktava 2' *

Cornett IV *

Mixtur III *

Cymbel III

Trumpet 16' *

Trumpet 8' *


PEDAL

Principal 16' *

Subbas 16' *

Violon 16' *

Quinta 12' *

Oktava 8'

Borduna 8' *

Oktava 4' *

Nachthorn 2'

Mixtur VI

Contrabasun 32' *

Basun 16' *

Trumpet 8' *

Clarion 4' *

The Organ in Cathedral of Strängnäs

The Cathedral´s organ, built in 1971 by Fredriksborgs organbuilders (Troels Krohn) in Hillerød, Denmark, contains sixty stops. Of those 27 have been preserved from an older very famous organ (1860) built by Åkerman/Setterquist. The organ front on the loft above, where the organ previously was placed, was made in 1910 restoration. The patron of church music, St Cecilia, is reproduced on top of the organ front.



Orglarna i Strängnäs domkyrka

av Rolf Stenholm


De tidigaste orglarna

Den första uppgiften om att Strängnäs Domkyrka haft en orgel är från år 1473. I ett domkyrkokalendarium, som nu förvaras på Kungliga biblioteket, berättas att en eldsvåda bröt ut i staden den 12 juni. Den ställde till med svåra skador bl a på domkyrkan, vars torn, tak, klockor och orgel fördärvades. Hur denna orgel låtit och sett ut, vet vi inte något om. Katastrofen inträffade under biskop Hans Magnussons tid, och det föll på efterträdaren Kort Rogge att ordna med kyrkoreparation. Om han också lät bygga en ny orgel är okänt.

Rent teoretiskt är det tänkbart att domkyrkan kan ha haft en orgel redan efter invigningen av den s k kärnkyrkan dvs någon gång efter 1291.

Från andra delar av vårt land berättas om förekomsten av orglar i större kyrkor. Både Lund och Visby (St:a Katarina klosterkyrka) och kanske också Skara hade orglar under 1200- och 1300-talen. Märkligt nog var det inte bara de större kyrkorna som höll sig med sådana instrument. I Statens historiska museum i Stockholm kan man studera resterna av medeltida orglar från den gotländska landsbygden. Till de märkligare hör orgeln i Sundre kyrka byggd 1370 samt Norrlandaorgeln från omkring 1400.

Att även Strängnäs domkyrka kan ha haft en orgel under 1200-och 1300-talen är förstås fullt tänkbart, om än inte bevisat.

Beträffande sådana tidiga orglar kan sägas att de till sin konstruktion var tämligen primitiva. De hade endast ett fåtal tangenter, och dessa var så stora att de måste tryckas ned med hela händerna. I regel hade de endast en stämma, en s k mixtur, dvs en stämma med flera samtidigt klingande pipor för varje tangent.

Orgeln hade vid denna tid ännu inte fått någon bestämd uppgift i gudstjänsten. Musiken i kyrkan skulle vara vokal. Instrumental musik ställde man sig avvisande till. Det var först med den flerstämmiga sångens införande i gudstjänsten som orgeln kom till ökad användning och dess tekniska utveckling sköt fart. Utom att orglarna försågs med ett lagringsrum för luft, som gjorde lufttillförseln jämnare, tillkom en ny typ av luftlåda, den s k springlådan. Medan orglarna tidigare endast kunde spelas med fullt verk, började nu de enskilda pipraderna och stämmorna att spelas var för sig. Mot slutet av 1400-talet tillkom sleiflådan, den lådtyp som alltjämt hävdar sig som den bästa. På 1300-talet uppfanns pedalklaviaturen så att ett visst spel kunde utföras med fötterna. Senare förenklades tangenttrakturen med betydligt mindre tangenter.

Nästa gång källorna berättar om en domkyrkoorgel i Strängnäs är först på 1570-talet. Det vi får veta är dock ganska litet: enligt stadens tänkebok fanns en organist och enligt domkyrkans räkenskaper en orgeltrampare år 1575. Sannolikt höll orgeln i detta skede på att byggas om, ty biskopen Nikolaus Helsingius skrev till hertig Karl, senare Karl IX, och begärde att denne skulle sända pengar till Henrik orgelbyggare. År 1578 tycks orgelbygget ha fullbordats, ty då provspelades "orgorna".

Stod nu Strängnäs domkyrka helt utan orgel de hundra åren mellan 1473 och 1570? Förekom det ingen som helst orgelmusik i samband med kungavalet den 6 juni 1523? Källorna tiger på denna punkt.

Under de följande åren reparerades orgeln åtskilliga gånger. Ovarsam behandling, dåligt byggnadsmateriel, fukt och brandkatastrofer tycks ha varit de vanligaste orsakerna.

Just brandfaran var överhängande på ett sätt som vi knappast kan föreställa oss. En hastig genomgång av bränder och katastrofer som drabbat domkyrkan och den kringliggande staden kan kanske vara av intresse. År 1290 sker ett förödande ras under byggnationerna av kärnkyrkan. 1352 drabbas Strängnäs av en svår storm, varvid domkyrkans torn fördärvas. 1473 inträffar den ovan nämnda branden. 1551 slår blixten ner och förorsakar en eldsvåda som skadar taket. 1584 härjas kyrkan åter av eld, varvid tornet förstörs. Den 28 juni 1631 är åter elden lös. Torn, tak, klockor och urverk spolieras. Den 18 april 1723 inträffar den stora eldsvåda, som kyrkoherden Lars Hallman så målande beskrivit i "Det gamla och nya Strengnäs". Den svåra brandkatastrof som 1871 härjade staden, skonade dock domkyrkan.

Redan på 1580-talet måste domkyrkoorgeln åter repareras, men trots ytterligare underhållsarbeten under de följande åren, stod orgelverket alldeles förfallet år 1630. Det skadades antagligen ytterligare i samband med branden 1631. I sin nöd vände sig domkapitlet till Karl Karlsson Gyllenhielm och till sist också till rikskanslern Axel Oxenstierna med bön om hjälp till att sätta orgeln (och f ö hela kyrkan) i stånd. Först år l636 var en orgelbyggare från Stockholm, Filip Eysenmenger, i Strängnäs för att förbereda byggandet av en ny orgel. Han gjorde upp om samarbete med domkyrkans snickare Mikael Rechner, som skulle tillverka orgelhuset. År 1638 var ryggpositivet med åtta stämmor färdigt. Av olika anledningar, bl a ekonomiska, blev orgeln inte klar förrän år 1648. Under senare hälften av 1600-talet reparerades orgeln åtskilliga gånger.

Om stämdispositionen i Filip Eysenmengers orgel vet vi ingenting.

Det kan på denna punkt i framställningen vara lämpligt att kortfattat beskriva orgelbyggeriets utveckling i stort. Sedan orgelinstrumenten som ovan nämnts förbättrats i tekniskt avseende, minskade så småningom motståndet mot orgeln som gudstjänstinstrument. Genom reformationen, som från början introducerade kyrkovisan på folkspråket, fick orgeln nya och betydelsefulla uppgifter. Denna utveckling medförde att det i Tyskland uppstod flera berömda orgelbyggerier, från den tidiga barockens Esaias Compenius till högbarockens nordtyska orgelbyggnadsskola med Arp Schnitger. Klangen i deras orglar var övertonsrik och ljus, instrumenten hade flera självständiga avdelningar, s k verk, och utvecklingen av mekaniken hade gått dithän, att ett rent virtuost spel var möjligt.

Till Sverige infördes denna orgeltyp av Hans Heinrich Cahman (1640-1699) som tillsammans med sin son Johan Niklas (1670-1737) kan betraktas som det svenska orgelbyggeriets grundare. Berömd var den förres stora orgel i Uppsala domkyrka, som fördärvades vid branden 1702, samt den senares orglar i Drottningholms slottskapell och Leufsta bruk. Hos Johan Niklas Cahman skolades Daniel Stråhle (d 1746) och Olof Hedlund (d 1748). Daniel Stråhle utbildade i sin tur de bägge kompanjonerna Jonas Gren (d 1756) och Peter Stråhle (d 1765) vilka bl a byggde orgeln i Överselö 1754. Den berömdaste av Gren & Stråhles elever var Olof Schwan (1744-1812).

Bredvid denna orgelbyggarskola, som i huvudsak var förlagd till Stockholm, fanns i början av 1700-talet en provinsiell skola i Linköping som var grundad av Jonas Wistenius (1700-1777). Denna utgick från den på kontinenten då moderna Silbermann-skolan. Orgelklangen var här mera grundtonsbetonad och den s k verkprincipen (att orgeln skulle ha flera klangligt självständiga verk) började överges. Utom Wistenius var Pehr Schiörlin, Lars Wahlberg och Anders Wollander representanter för denna Linköpingsskola.


1700-talets orgelbyggen

Under de många reparations- och ombyggnadsarbeten av domkyrko-orgeln i Strängnäs som förekom under 1700-talet figurerar så gott som alla av dåtidens berömda svenska orgelbyggare. År 1703 renoverar Johan Niklas Cahman orgeln. Under den följande tiden var Cahman i Strängnäs mer än en gång i liknande ärenden. 1717 upprättades kontrakt med Cahman om en mera genomgripande ombyggnad: ny pedal med 8 stämmor och 26 toner från C till e samt några nya bälgar. Dessutom skulle hela orgeln "toneras". År 1720 stod orgeln färdig. Om denna orgels vidare öden låter vi ett samtida vittne berätta: kyrkoherden i Blacksta, Lars Hallman. Han vistades i Strängnäs som studerande år 1723 och blev vittne till den stora branden. Om denna har han berättat i "Det gamla och nya Strengnäs" som skrevs vid mitten av 1700-talet, men som trycktes först 1853. Boken innehåller också en förälskad skildring av staden och utomordentliga beskrivningar av olika sevärdheter. Hans berättelse om orgeln i domkyrkan förtjänar återges ordagrant:

"Sedan wi således sett wid altaret, hwad som wärdt warit att se, stiga wi up på Orgel-läktaren såsom ett rum, hwarest i wår kyrka sjunges och spelas Herran Gud till ära. Han är bygd neder åt kyrkan midt öfwer stora gången. Tillförne war dörren ditåt på norra sidan och uppgången genom muren i en pelare trång och besvärlig; men år 1724 gjordes trappa och dörr på södra sidan rumrikare och större. Så gammalt är sjelfwa werket ifrån början, att ingen wet, när det först kommit hit; men det wet mången och mins, att det åtskilliga gångor är ansenligen förbättradt. Åtminstone woro här redan orgor år 1574 och organisten, som då war, kallades Jacob Orgellekare. Men år 1646 gjordes härpå framåt kyrkan luckor eller halfdörrar, att betäcka piporna, då spelet i Advents- eller Fastelagstiden hwilade. De målades tillika med sjelfwa werket nio år efteråt, men borttogos sedan såsom mindre nödiga.

År 1703 gick hela orgelwerket under en ansenlig reparation genom Directeuren Cahman, och år 1715 blef det genom Directoris musices Carl Axel Wibergs förslag, både till bygge och anseende i så måtto förbättradt, att orgelläktaren utwidgades, pedalen, som tillförne war bakom manual-werket, flyttades ut på båda sidor och blåsbälgarna förnyades. I detta skicket stod det till år 1723, då det vid branden, under det att det togs ned och bars ut, led en ansenlig skada. Den då warande organisten Lars Ekman satte det wäl sedermera up igen och lagade så godt han kunde, tills dess det av orgelbyggaren Hedlund sattes år 1734 i någorlunda tillstånd, men omsider lades härwid år 1745 den sista och bästa handen, då hela werket blef, genom Director Musices Bengt Niclas Renströms förslag af den wittra och mycket förfarna orgelbyggare Dan. Stråhle så godt som aldeles till alla stämmor förnyadt. De gamla onödiga och obrukliga blefwo borttagne och nya i stället satte, såsom i stället for en borduna blef en quintadena 16 fot i manualen, for decima från 4 fot blef en vox virginea, halfwa öfra claveret och trompet 4 fot i halfwa nedra claveret äfwen i manualen. I stället for ett obehagligt krumhorn blef en skön och wälklingande trompet 8 i ryggpositivet; utom det att untersatsen 16 fot i pedalen samt gedackt 8 fot i manualen blefwo bragte ifrån kammar- till chorton och kunna således brukas i fullt werk. Likaledes förbyttes mixtur 4 chor till trompet eller så kallad cornetin 2 fot. Sedan altsammans war således färdigt till Dom. Advent. 1745, wigdes werket samma dag in af Domprobsten Doct. Ljungberg, under ett till det tillfället då wäl lämpadt tal, i anledning av Psalm. 150. 6. Om nu detta orgelwerk hafwer några sina likar i riket, äro dock åtminstone de få, som äro bättre."

Ungefär samma beskrivning återfinner vi i den lärde västeråsköpmannen Abraham Abrahamsson Hülphers' arbete "Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter särdeles om Orgelwerks Inrättningen i Allmänhet jemte Kort beskrifning öfwer Orgwerken i Swerige", som den fullständiga titeln lyder. Boken kom ut 1773 och är resultatet av tio års insamlings- och författarmödor. Om strängnäsorgeln lämnar han följande disposition:


"Manualn har 10 st. P(rincipal) 8. Q(wintadena) 16. O(ctawa) 2 och 4. Q(winta) 3. Sch(arf) 3. S(exqwialtera) 2. T(rumpet) 8. G(edagt) 8. T(rumpet) 4. bas. Vox virginea disc.

Pedaln 8 st. P(rincipal) 8. U(ntersats) 16. O(ctawa) 4. C(ornetin) 2. R(ausqwint) 2. Trumpet 4 & 8. B(asun) 16.

Rygg-Positiw 8 st. P(rincipal) 4. G(edagt) 8. F(leut) t(raversiere) 2. O(ctawa) 2. Sch(arf) 3. Q(winta) 3. Fl(eut) 4. T(rumpet) 8."

Redan 1754 hade Stråhles orgelverk diverse bristfälligheter som avhjälptes 1758. Vid en inventering 1776 befanns orgeln åter i behov av reparation, och domkapitlet bad landshövdingen i Nyköping om tillstånd att sätta orgeln i brukbart skick. Sedan detta erhållits gick uppdraget till orgelbyggaren Olof Schwan, som avslutade arbetet 1778.

Efter 20 år eller 1799 var verket åter förfallet. Man kontaktade orgelbyggaren Per Schiörlin om reparation, men denne hade inte tid att åta sig uppdraget. Genom förmedling av landshövdingen i Nyköping, fick man kontakt med "orgelbyggeridirecteuren" Johan Everhardt, vilken för 5 400 riksdaler åtog sig att bygga ett nytt orgelverk. Sedan Kungl. Maj:t gillat ritningarna och Musikaliska Akademien godkänt disposi-tionen av de 40 stämmorna, utfördes arbetet vilket slutavsynades av Olof Schwan år 1804.

Öfra Werket.

1. Principal 4 Fot

2. Principal 8 Fot (discant)

3. Quintadena 8 Fot

4. Gedacht 8 Fot

5. Spits-Fleut 4 Fot

6. Octava 4 Fot

7. Quinta 3 Fot

8. Scharff 3 Chor

9. Trompet 8 Fot

10. Fugara 6 Fot (discant)

11. Viola di Gamba 4 Fot (bass)

12. Vox humana 8 Fot (discant)


Undra Werket

Eller vanligen så kallade Manualen.

1. Principal 8 Fot

2. Principal 16 Fot (discant)

3. Quintadena 16 Fot

4. Salicional 8 Fot

5. Piffaro - NB. Piffaro börjar med ettstruket c, och består av

2ne Pipor på varje ton, hvilka med någon liten sväfning stämmas i unison

6. Flag-Fleut 8 Fot

7. Gedacht-Quint 6 Fot

8. Octava 4 Fot

9. Fleut 4 Fot

10. Quinta 3 Fot

11. Octava 2 Fot

12. Mixtur 5 Chor

13. Trompet 8 Fot

14. Trompet 16 -


Pedal-Werket.

1. Principal 16 Fot

2. Borduna 16 -

3. Dubbel-Subbas 16 -

4. Octava 8 Fot

5. Gedacht-Quint 6 -

6. Gedacht 8 Fot

7. Rohr-Fleut 4 -

8. Quinta 3 Fot

9. Octava 2 Fot

10. Block-Fleut 1 Fot

11. Octava 4 Fot

12. Trompet 4 Fot

13. Trompet 8 Fot

14. Basun 16 Fot

15. Contra-Basun 32 Fot


I samband med orgelbygget byggdes också en ny läktare som ritades av hovarkitekten Olof Tempelman. Denna läktare var en väldig byggnad i nyklassisk stil som upptog hela utrymmet från vapenhuset fram till en bit förbi andra pelarparet.

Den nya läktaren rönte nästan omedelbart stark kritik. Sålunda sägs i ett ämbetsmemorial från överintendenten angående den stora kyrkorestaureringen 1806-1820 om en ev. vägg under läktaren: "Av lika nödvändighet är även den föreslagna avstängningen under orgelläktaren, och lärer förslaget uti ritningen lit G bliva det enda sätt att avhjälpa den elaka effect, som den för lågt anlagda läktaren förorsakat." En kraftigt kritisk salva avlossades mot läktaranordningen år 1830 av en anonym besökare: "Jag steg in genom västra porten för att mötas av ett herrligare sken; - men, huru plötsligt nedstämdes inte mina förhoppningar, då vid inträdet en kolossal byggnad, som sträckte sig uppifrån taket ned mot golvet och bortskymde hela anblicken av kyrkan, stod framför mig. Jag fann snart, att denna ett gott stycke fram i kyrkan liggande byggnad var det så mycket omtalade, misslyckade orgelverket."

Om orgelverket verkligen var misslyckat eller missnöjet var koncentrerat till läktaren, är inte så lätt att avgöra. Hur som helst tillkallades år 1849 den berömde professorn C. G. Brunius i Lund, som avgav ett betänkande rörande en ny orgel i Strängnäs Domkyrka. Han påpekar bl a att orgelns placering i långhusets västra ände, fastän urgammal, måste anses vara ganska ofördelaktig. Två möjligheter till ny placering kunde Brunius tänka sig: dels i södra vapenhuset, dels i högkorets norra sidoskepp utanför sakristiorna. Det sista alternativet är ju intressant, eftersom orgeln slutligen fick sin plats där 1910.

Tanken att bygga en ny orgel väcktes alltså igen, och på 1840-talet var det på tal att låta orgelbyggaren Gustaf Andersson bygga ett nytt orgelverk. År 1850 inlämnade orgelbyggarna Blomqvist och Lindgren ett förslag, som dock inte kom till utförande på grund av Blomqvists död 1851.


1860 års orgel

1804 års domkyrkoorgel ritad av Olof Templeman. Öververket befinner sig nu i Dunkers kyrka. OBS! Änglagruppen i mitten, som levt vidare i tre orglar!

1804 års orgel

Lilljekvists första förslag till ny orgel i högkoret på dess norra vägg. Här lever fortfarande nygotiken kvar. Först i ett tredje förslag kastade han loss från denna stil och utformade den nuvarande huvudfasaden.

1860 års orgel i Strängnäs domkyrka ritad av Blom Carlsson och byggd av Åkerman och Setterquist.

I april skrev två orgelbyggare under kontraktet. Den ene, den äldre, hade en ganska betydande orgelbyggarverksamhet bakom sig. Den andre, ännu ung och oprövad, hade just kommit tillbaka från flera års utlandsstudier i orgelbyggarkonsten. Det var Erik Adolph Setterquist och Per Larsson Åkerman.

Den man som säkerligen låg bakom att denna affär kom till stånd, förtjänar att omnämnas. Det var domkyrkoorganisten i Strängnäs, Carl Ludvig Lindberg, sedermera kyrkoherde i Toresund. Han var en av sin tids mest kunniga organologer, en kunnighet som han dokumenterade i sin "Handbok om orgverket, dess historia, konstruktion och rätta vård" vilken först kom ut 1850 men sedan, efter det att Strängnäsorgeln fullbordats, utkom i en tillökad och förbättrad upplaga 1861.

Kompanjonskapet mellan Setterquist och Åkerman, som vid Åkermans återkomst från utlandet träffades "enligt förut träffad överenskommelse", varade från 1857 till 1860. Säkerligen hade idén till detta samarbete kläckts av C L Lindberg. Hans entusiasm för Setterquist (dennes orgel i Öja kyrka från 1853 hade Lindberg i brev till Musikaliska Akademiens preses givit de vackraste lovord) får oss att förmoda att han ansåg Setterquists stora praktiska erfarenhet kunna ingå en lycklig förening med den unge och lovande Åkermans nya idéer. Endast det bästa var gott nog när det gällde en så viktig sak som Strängnäs domkyrkoorgel!

Orgelbyggeriet på kontinenten gick vidare på den väg, som förberetts av bröderna Silbermann (se ovan!). Den samtida stråkbetonade orkestern gjordes till ideal också för orgeln. Detta tog sig framförallt uttryck i att de ljusa övertonsstämmorna försvann och antalet 8'- och 16'-stämmor kraftigt ökade i antal. Orglarnas storlek växte, och för att underlätta tangenttrycket uppfanns den s k pneumatiska maskinen, som första gången togs i bruk i S:t Denis i Paris 1833. Orgelbyggaren där var den sedermera så berömde Aristide Cavaillé-Coll. Också i Sverige märktes denna tendens till breddning av orgelklangen. Två orgelbyggare inleder denna utveckling: Per Zacharias Strand (1797-1844) och Gustaf Andersson (1797-1872). Setterquist och Åkerman fullbordade denna förvandling av orgeln till ett romantisk-symfoniskt instrument med "storverken" i Gustav Wasa-kyrkan i Stockholm resp. Uppsala Domkyrka.

Kontraktet som slöts mellan Strängnäs domkyrka och de bägge orgelbyggarna förutsatte en orgel om 37 stämmor fördelade på två manualer och pedal. Den gamla orgelfasaden samt läktaren skulle ersättas med en ny. Orgelhuset spolierades dock inte helt. Det lilla öververket användes som interimsorgel under byggnadstiden. Det överläts därefter till Dunkers kyrka fyra mil söder om Strängnäs där det ännu idag kan beskådas. Likaså behölls från den gamla orgelfasaden en skulpterad dekoration föreställande två musicerande småänglar. Den fick en liknande placering i den nya fasaden. Skulpturen, som var förfärdigad av bildhuggaren Kumling och målad och förgylld av målaren Hacksell, kan i våra dagar ses på det lilla läktarräcket väster om den nuvarande domkyrkoorgelns orgelhus.


Disposition:

Ped.

Principal 16'

Violon 16'

Subbas 16'

Quinta 12'

Violoncelle 8'

Bourdon 8'

Octava 4'

Rörflöjt 4'

Basun 32'

Basun 16'

Clarion 4'

Man. II av Lindberg

benämnt Echoverket

Principal 8'

Basetthorn 8'

Salicional 8'

Bourdon 8'

Flute oct. 4'

Echoflöjt 4'

Flageolette 2'

Euphone 8'

Fagott 8' B

Oboe 8' D

Man. I

Principal 16'

Bourdon 16'

Principal 8'

Rörflöjt 8'

Flute harm. 8'

Gamba 8'

Octava 4'

Quinta 3'

Octava 2'

Cornett 4 ch

Mixtur 3 ch

Trompet 8'

Koppel: I/P, II/P, II/I, II16'/II, I 4'/I.

Orgeln hade kägellådor och mekanisk traktur samt Barkermaskin. Spelbordet var fristående. Bälgverket bestod av åtta kub-bälgar och tre regulatorbälgar.

Den nya orgeln stod färdig vid slutet av år 1860, då den avsynades av professor Gustaf Mankell, professor Palmstedt och "mekanikus" Moberg, som betygade att "hittills ingenting i denna väg blivit här i Sverige så fullkomligt utfört". Orgeln invigdes den 4 november 1860 av biskop Annerstedt.

Den lycklige domkyrkoorganisten (jag vet hur lycklig han var!) skrev som sagt om sin Handbok om orgverket från 1850. En ny upplaga kom år 1861, och den innehåller en detaljrik och initierad skildring av orgeln i Strängnäs.

Ryktet om den nya orgeln spred sig snabbt. Den berömde danske orgelvirtuosen Matthison-Hansen ansåg den vara den yppersta i Norden. En viktig orsak till dess berömmelse var dess ställning som det första exemplet i landet på den senromantiska orgeltypen som utvecklats i Frankrike och Tyskland vid 1800-talets mitt. "Strängnäsorgeln kom i själva verket att stå som inledare till en ny och betydelsefull epok i vårt lands orgelhistoria" (Axel R. Unnerbäck).

1900-talets orgelbyggen

Läktaren i väster utsattes som sagt för kritik. När domkyrkan 1907-1910 genomgick en omfattande restaurering, togs den bort, och orgeln flyttades till sin nuvarande plats i koret. Enligt ett första förslag av restaureringsarkitekten Fredrik Liljekvist (han som ritade bl a Dramatiska teatern i Stockholm, vilket man kan se på vissa detaljer i orgelfasaden och över altaret) skulle orgeln sprängas in i norra korväggen. Den placerades dock slutligen på en nyuppförd läktare framför denna vägg. I samband med flyttningen fick orgeln nya luftlådor (roosewelt), ny mekanik samt nytt spelbord. Den tidigare stämdispositionen behölls dock orörd. I samband med manualomfångets utökning till g3 och pedalomfångets ökning till d l gjordes dock två nya pipor i varje stämma.

Under inflytande av den s k orgelrörelsen, som framväxte under 1940- och 50-talen och som satte upp den nordtyska barockorgeln med dess ljusa klang och skimrande övertonsstämmor som ideal för det dåtida orgelbyggeriet, utförde orgelbyggaren Nils Hammarberg i Göteborg en omdisponering av orgeln år 1944. Därvid ändrades orgeln från att ha varit ett romantiskt stilinstrument till något, som dock långt ifrån var en "barockorgel".

Stämma från 1860


Man. I

Gamba 8'


Man. II

Basetthorn 8'


Man. II

Flute oct. 4'


Man. II

Flageolette 2'



Ped.

Violon 16'


Ped.

Violoncelle 8'


Ped.

Flöjt 4'


 

När vid mitten av 1960-talet en ny domkyrkoorgel i Strängnäs skulle projekteras, stod ganska snart två förhållanden klara: orgeln skulle behålla sin hittillsvarande placering i kyrkan och stämmorna från 1860 års orgel skulle bevaras. Det första förhållandet, orgelns placering, fastställdes efter en akustisk mätning, som utfördes av orgelbyggaren Stig Magnusson. Denne konstaterade att "den nuvarande placeringen av orgeln är lika gynnsam som varje annan tänkbar uppställning i kyrkan". Beträffande bevarandet av 1860 års stämmor var det till en början ett problem hur man skulle kunna förena dessa med nya stämmor av annan klangkaraktär. Lösningen blev slutligen att orgeln fick två olika huvudverk med var sitt "sidoverk": huvudverket från 1860 med sitt sidoverk Ekoverket, lämpliga för spel av romantisk repertoar, samt de helt nya huvud-och positivverken, som tillmötesgår klangkraven i tidigare och senare orgelmusik. I pedalen var problemen mindre att ställa gammalt och nytt sida vid sida på samma låda. Om man så vill kan man säga att domkyrkan fick två orglar i en!

Byggnadsarbetet utfördes år 1971 av den danska orgelbyggarfirman Frederiksborg Orgelbyggeri i Hilleröd som innehades av orgelbyggmästarna Troels och Finn Krohn.

Program för ombyggnaden uppgjordes av mig i samarbete med orgelbyggarna, antikvarie Axel R. Unnerbäck på Riksantikvarieämbetet samt civilingenjör Erik Byström, Strängnäs. De nya interiörinslag i kyrkorummet som ombyggnaden medförde (Positivet samt spelbordet) ritades av arkitekten Ove Hidemark.

(Dispositionen framgår överst på denna sida!)


Orgeln har mekanisk traktur och elektrisk registratur. Samtliga koppel är elektriska. Orgeln fick sju Setzerkombinationer (se dock fortsättningen!). Tremulanternas hastighet och intensitet kan fritt inställas. Manualomfång: C - g 3, pedalomfång: C-f 1.


Efter några års användning stod det klart att det elektriska/elektroniska systemet för register och fria kombinationer hade sina begränsningar, både avseende kapacitet och tillförlitlighet, och ett väsentligt modernare och kraftfullare system installerades 1986 av en fristående leverantör, civilingenjör Gudmund Johansson, Stockholm. Detta var uppbyggt på ett i andra sammanhang etablerat sätt med mikrodatorteknik och halvledarminnen.

Det då nya systemet bestod av 4000 fria kombinationer, något som 1986 var tämligen unikt. Dessa kombinationer var tillgängliga för organisten via ett förhållandevis intuitivt system med succesiva anrop. Det innebär bl a att organisten utan registreringshjälp kunde exekvera även t ex senromantisk musik, som karaktäriseras av ständiga klangförändringar, med hjälp av hundratals fria kombinationer.

1994 utökades det nya kombinationssystemet ytterligare med en persondator, vilken var gömd i en utdragbar låda i spelbordet. Med hjälp av denna var kapaciteten hos systemet i praktiken obegränsad, och man hade dessutom möjlighet att på annan plats dokumentera, arkivera och sammanställa kombinationssekvenser t ex inför konserter.

Under 2006 moderniserades systemet ytterligare av Jan Börjeson Orgelvård AB. Under hösten 2007 reparerades i princip hela den stumma fasadens pipor av medarbetare från Tostareds kyrkorgelfabrik. Pipfötterna som i flera fall sjunkit ihop flera cm förstärktes med invändiga metallkragar. På pipornas baksida har nya hakar fastsatts för att bättre förankra pipan i fasaden.

 

Strängnäs domkyrkas orgel, spelbordet.


Strängnäs domkyrkas orgel. Fasaden ritad av Fredrik Lilljekvist 1910 (huvudorgeln) och Ove Hidemark 1971 (positivet).


Trots att professor Brunius´ ord brukade väga tungt ute i församlingarna vid denna tid, ansåg man sig inte kunna frångå den traditionella placeringen i väster när en ny orgel skulle byggas vid mitten av 1850-talet. Uppdraget att rita en ny orgelfasad och ny läktare gick till professorn och intendenten vid överintendentsämbetet Carl Gustav Blom Carlsson. Kungl Maj:t gav sitt nådiga gillande den 23 februari 1858. Redan samma dag inkom domkyrkosysslomannen Jaensson till domkapitlet med ett förslag till kontrakt rörande det nya orgelverket.

1804 års

orgel

1860 års

orgel

1900-talets orgelbyggen